För det mesta känner jag mig främmande, overklig.
Nätterna kommer otvivelaktigt.
Jag skjuter upp dem så länge som möjligt för att ha chans att ställa dagen till rätta.
Med mörkret kommer ångern, tankarna.
Natten är ensamtid. Ångesttid. Sorgetid.
Tid för att sörja kärlekar och svekfullheter och oförrätter och misstag och förlorade chanser.
Mörkret kommer som ett kallt täcke.
Många lager blir den isiga nattluften.

En obestämd känsla av att inte finnas till förföljer mig på vägen hem.
Då fokuserar jag på andningen och vintervinden som biter i huden,
men det är inte alltid de talismanerna fungerar på den hypnos jag är rädd att försättas i
om jag faller till föga för ovarandet.
Då kan jag ringa en vän.
En livlina, som gör mig säker på min existens.
Fungerar inte detta knep är jag förmodligen bortom all räddning.
Eventuellt kan ett vitt papper och tvångsmässigt skrivande göra mig uppmärksam på att jag finns.
Andetagen djupnar och huden gör sig påmind och smärtorna,
om det är en sån dag.
Ibland fungerar inte ens denna sista utväg och det återstår bara ett tomt stirrande.
En apati som pågår till den stund då omständigheterna bryter tystnaden:
Någon som ringer, ett jobb som kallar, någon som behöver mig.

Det kan ta flera år innan ett sånt tillfälle uppstår.

Det är det bara att finna sig i

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar